livli

Avslutning på Malmöfestivalen igårkväll dårå. Inte för att det blev en riktig avslutning för min del (nej, jag däckade inte innan jag ens kommit till Stortorget. Fast det hade ju varit rätt komiskt.), dels på grund av brist på intressanta människor att gå dit med och dels på grund av brist på intressanta band.

FÖRUTOM! Förutom, mina vänner, Atomic Swing. Atomic Swing var ett nöje i sin egna lilla klass.
Visst, visst, Kristian Anttila var en guldklippa i förrgår, men detta är helt annorlunda.
Helt bortom känslan av att se Anttila, Ark och alla andra band som varit mig nära de senaste åren.
Det är som om jag skulle se Ted Gärdestad eller The Doors (fast nu går ju inte det), så var det för mig igår.
Jag är uppväxt med Ted Gärdestad, Besatt var bara förnamnet på vad min pappa var av Ted Gärdestad.
Samma med min mamma, fast med Atomic Swing och The Doors.
Mamma snackade om Micke Loshe hit och Jim Morrison dit och självklart hängde jag med i refrängen, det är ju min mamma vi snackar om ju.
Och det resulterade ju till något bra, absolut. Dock har åren gått och jag har inte varit lika inne i (inget perverst, jag är ju tjej) Atomic Swing som jag var när jag var yngre, så för eller senare så glömmer man bort texterna och det mesta av låtarna, och så var det i mitt fall.
Så igår när jag stod där vi scenen så var det de där reaktionerna, ni vet de där "Åh, vänta... Jaa, just det! Nanana!", och så börjar man nynna med i låten och så småningom så, förhoppningsvis, börjar munnen och rösten formas de med och man står där och sjunger med till gamla nostalgiska klassiker.
Men sjävklart satt "Smile" och "Stone me into the groove" fastklistrade där bak, det finns väl ingen i detta avlånga land som INTE har hört de låtarna...?!
Lyckat, lyckat, lyckat. Och sjävklart är det ett absolut "JA" till att åka in till Sveriges tredje största (Malmö, för er som är lite obildade) stad i höst/vinter/närdetnublir när grabbarna kommer tillbaka hit igen.
Woa!

Och Bob Kommer också tillbaka. Tillsammans med sin vän. Vad var det han hette nu? Kristoffer? Jag är inte så bra på namn när det gäller okända, nya människor. I höst kommer dom tillbaka, har jag för att det var dom sa. Då blir det pub + Bob&Kristoffer* för Natalies och min del. Hääärligt.

Och just det ja, efter Atomic Swing igår var ju inte kvällen slut för min del, nejnejnej, men jag sa hejhejdå till Malmöfestivalen för i år och åkte tillbaka till mitt kära (?) Lund, närmaste bestämt Botulfplatsen och in på den där lilla gården där vid Salehans Livs. Varför? För där bor (bodde) min älskade vänner Anna och Hans! Dom ska flytta hem till Anna snart... Sen ska Annas kära fader och inte lika kära moder köpa en lägenhet till dom. Observera KÖPA. Mattafakkah, jag önskar att mina föräldrar var lika givmilda och lika stenrika. Wellwell...
Så jag drog till Anna och Hans och vi satt och spelade Playstation 2 hur länge som helst, vi satt där säkert  i fem, sex timmar. Jag är helt såld på det tv-spelet, alltså. Och så sjöng vi. Herregud. Fy fan. Det var ju inte så vackert, "Singstar". Fan var barnsliga vi är! Äh, Anna har ju några dagar kvar tills hon fyller 18 på torsdag, så jag och Hans som redan har uppnåt den åldern (ja, Hans har ju verkligen det, han är fan äldre) får njuta tillsammans med henne.

Nej, slutskrivet!
På återseende!