livli

Har ännu en gång fällt ett par tårar under ett "Extreme Home Makeover".
Kalla mig gärna fruktansvärt amerikansk och patetisk, men jag kan inte rå för det. Dom är ju så goda och underbara!

...

Helgen var helt fantastisk. Egentligen var hela förra veckan helt underbar.
Först och främst snackade jag med häx-läraren och hon förstod mig. Skönt.
(Men det betyder inte att hon inte längre är en häx-lärare för det. Det är hon sannerligen fortfarande.)
Sedan fick jag en gratisbiljett till Marcus Birros show "LIVE!" på Bredgatan 3 (se "Månteatern"). Hysteriskt roligt och intressant och allt bra på en och samma gång. Njutning? Oh, ja.
I lördags sov jag hos Amanda. Fan vad jag har saknat det. Morsan Astrid som går runt och sjungpratar olika sjuka grejer, den mysiga lägenheten som verkligen ger en frid och lugn. Helt underbart.
Och så självklart; "Live in Milan". Helt... magiskt. "Goodnight Lovers" var så jävla mäktig. Dave och Martin där längst framme vid catwalken som gav tusen och åter tusen människor rysningar i hela kroppen. Och Martins vackra wailande på slutet som gjorde Dave så rörd och glad och lycklig och allting så han bara var tvungen att kyssa hans kind/panna. Så sött. Så gulligt. Så vackert. Så fantastiskt underbart.
Dom visar verkligen varför dom är ett av världens bästa band. Nog världens bästa.
Så jävla många minnen...

På tal om minnen, fast det här kommer nog bara Amanda förstå, så saknar jag förra vintern. Trots inget var så lätt för varken henne eller mig, så var det ändå en lycklig tid, där i november-december 2005. När vi satt uppe på hennes rum på Annehem, lyssnade på Depeche Mode, tittade på TV, käkade chokladbollar och drack varm choklad/thé, såg snön falla utanför, gick ut och rökte vid byggnadsställningarna, Amandas tandkrämstub som nästan var slut, allt flummande, allt allvarligt snack, allt peppande till varandra.
Fan vad jag saknar det.
Den tiden skulle jag faktiskt vilja uppleva igen. Det var en sån speciell känsla. Det är svårt att förklara... Det är bland annat därför jag ryser extra mycket när jag hör "Policy of Truth" eller "Walking in My shoes" eller "Goodnight Lovers", vilken Depeche Mode-låt som helst, det är så mycket minnen. Den där tiden för snart nästan precis ett år sedan... Åh.

Jag älskar dig Amanda. Fy fan vad du är stark. Inget skitsnack, det kan verkligen låta som det när man skriver/säger, speciellt på sånahär rätt meningslösa och lätt patetiska webbloggar, men jag menar det. Verkligen. Dom som känner Amanda och mig vet vad jag menar och snackar om.
Du är så sjukligt stark, Amanda. Fullkomligt bäst, snyggast, modigast, härligast, roligast, och, framförallt; STARKAST.

Tack!.

Och hej!
/Liv.